I alla dessa lägen, så har det vart mitt fel. Så nu min fråga till dig är, vad var det jag gjorde fel? Att jag slutade svansa efter dig, dag och natt? Att jag tröttnade på att älska som en galning? Att jag gjorde så du fick känna hur det kändes att stärva efter någon som inte visade någon värme tillbaka? Jag vet ärligt nu att det var inte jag som betedde mig dumt åt, du fick mig att tro- Vart enda steg jag kunde ta skulle bli fel och jag skulle falla till marken.

Du fick mig att sträva så mycket, att jag orkade inte fortsätta mer. Det fanns vissa saker jag inte berättade för dig, du gjorde inte det heller. Men våran skillnad va att jag såg och förstog. Du såg aldrig, du förstog inte heller men du fortsätte att tävla om skiten i livet. Det du står imot som mest, det som fick dina ben att vika till marken när du fick reda på det. Önskade faktist att jag en dag kunde berätta för dig om det som hänt och efter att du berättade för mig om den tragiska händelsen fick mig att samla mod och berätta för dig. Men icke, du fortsätter med ditt liv och fortsätter förmodligen tro att jag haft det så vackert. Lilla du, du är den mest blåögda jag vet. Hoppas du nån dag kan se världen som den är. Du fick mig att känna mig som ett ruttet äpple, bara så du kunde ha någon som alltid skulle älska dig. Jag gav upp och du började inse, du började sträva så som jag en gång gjorde men du fortsätta att försöka intala att jag var den som gjorde fel. När jag sa att jag ''insåg'', att jag ''förstog'', jag insåg bara mer och mer att det var inte mitt fel att jag sjönk till botten av havet, du var stenen på snöret. Så jag knöt av snöret, och stenar kan inte simma så du var tvungen att låta någon annan ta upp dig.