fläskläpp, blåmärken och brustet minne.
ja nu gick allt åt skogen så där igen.
Jag kan inte neka allt som hände, jag kan heller inte neka att det gjorde mig glad. Jag varken nekar hatet jag gett och inte det jag fått tillbaka för den delen. Nu fick du ut frustationen som du länge velat, frustationen som gick ut på min kropp. Men jag tänker inte sätta dig i en sits då du ser ut som den elaka för jag vet väl vad fel mina handlingar var.
Ibland kan hjärnan fövirra oss, som att hitler var en bra man. Han hade trots allt bara ihjäl nästan 6 miljoner människor. Men dom blev tagna av hans sätt att stå på, hans sätt att gå på och hur hans ord dansade sakta ut ur hans mun. Det är otroligt hur en person kan lura ens egna hjärna så mycket, hur stark man än är psykiskt eller fysiskt.
Du lirkade dig in som en god man, varmhjärtad. Jag nekade till ditt förflutna, som att du hade förändrats. Jag nekade också det onda jag såg i dig när vi hade våran tid. Att äntligen fått upp ögonen nu är som ett bombnedslag. Hur kunde jag vart så blind? Men som man säger, man lär sig av sina misstag.
Min räddare i nöden kom ännu en gång, som alla andra gånger. Min fina, jag förstår att det är jobbigt att stå ut med en som inte såg hur många gånger du än sa vad som var sant. Jag tackar dig för allt, ditt namn står skuret i mitt hjärta. Din värme får mig att vela bli bättre. Du kommer få se, bara låt det ta sin tid.
Jag ska finna min stig.
Kommentarer
Trackback
